Idag har jag och Fisen haft friluftsdag. Vi började mot väggen utanför mitt hus. Jag hade högläsning för Fia om gynekologiska sjukdomar. Efter detta förflyttade vi oss till en filt på gräsmattan för att fortsätta solandet där. Allt stekande gjorde oss hungriga och vi skiljdes åt för en snabb lunch. Vi återförenades och gick till affären för att köpa glass. I den lilla "tipsbutiken" utanför vår affär hade vi sett att de hade Triumf Glass. Otroligt taggade gick vi dit för att sedan besviket se att de hade stängt. Eftersom vi är oändligt trötta på GB-glass så gick vi till den andra affären och ser till vår glädje att de har SIA-glass i sin lilla "tipsbutik" utanför. Men nej, de hade också stängt så vi fick likförbannat köpa GB-glass. Som plåster på såren fick vi titta på IFK Gävle - IK Sätra flickor 14. Sätra vann och vi utsåg "hon-i-dom-röda-skorna" i vinnarlaget till matchens lirare. När matchen var slut cyklade vi runt stan lite och kollade på folk. Mest spännande var killarna i vita linnen som va ute och fotade. De kände sig förmodligen oändligt häftiga och jag och Fia kunde inte annat än att hålla med! VILKA KILLAR!
Efter en sånhär dag är man trött och glad och vill inte att studenttiden i Gävle någonsin ska ta slut. Våren i Gävle är bland det absolut bästa jag vet!
Jag har tittat på Babel ikväll. Det brukar min mamma göra så det kändes mysigt. En av mina största idoler var där idag och gjorde en dokudikt. En dikt ur verkligheten efter ett litet studiebesök på valfri plats. Fredrik Lindström valde ett krematorium. Jag som själv är otroligt intresserad av döden gillade dikten otroligt mycket!
På krematoriet
Var tar vi vägen när vi dör?
Till krematoriet faktiskt, de allra flesta av oss.
Det är en flyktingförläggning
där vi i stillhet ska smugglas över
till den andra sidan.
Man kan inte ha de döda ibland oss.
De påminner oss alldeles för mycket
om det här finstilta kontraktet
vi en gång skrev på,
Där det står att livet,
det är det enda som räknas.
Mister man det
så mister man allt.
Här går vår gräns,
här upphör faktiskt vårt ansvar.
Det här är allas vår skamfyllda baltutlämning.
Vi vet ingenting
om vad som väntar våra närmaste
på den andra sidan.
Vi är begränsade vid livet förklarar vi,
vi skäms över vår dödlighet.
Därför umgås vi levande
nästan bara med levande,
för vi har gemensamma problem.
Andra måste arbeta,
Gud till exempel,
allt mer kringskuren,
fullföljer ändå till punkt och pricka
sina åtaganden.
Förklädd
till tatuerad kremeringsarbetare från Vällingby,
rakar han försiktigt askan ur ugnen,
håller de döda i handen
och följer dem en bit
nedför korridoren.
Fredrik Lindström
I tre dagar har jag varit i Stockholm på utbildning i cytostatika och säkerhet. En kurs som kostar min arbetsgivare några tusenlappar och ger mig diplom med EONS-stämpel. European Oncology Nursing Society har godkänt min utbildning. Låter inte det häftigt så säg! Vi har fått lära oss jättemycket nyttigt och endel mindre viktigt! Det viktiga lägger jag i min kunskapsryggsäck och det oviktiga berättar jag här!
- Södersjukhusets onkologavdelning har bättre utsikt än radiumhemmets. På SÖS har man utsikt över Årstaviken och kan prata med patienterna om utsikten och få berättat att "där badade jag som barn". På Radiumhemmet har vi utsikt över E4an! Då kan patienterna säga "där körde jag en gång". Det är alltså mindre givande.
- Om patienten har en central infart är det inte så smart att köra smör i den. Då kan den "fetta igen".
- Om man spiller cytostatika finns det små boxar att plocka fram. Dessa innehåller, förutom rymddräkt, en skyllt och avspärrningsband med texten "Cytostatikaolycka, gå ej nära utan skyddskläder" på mååånga internationella språk, en sopskyffel och diverse andra fina grejer! Men vi spolar in det i patienternas blod!
Vill framhålla att detta på intet sätt är kritik eller på något sätt negativt! Bara ett resultat av otroligt duktiga och engagerade föreläsare som har gjort att jag känner mig tryggare inför i sommar!
Har dessutom fått bo med Hanna och Rut de här dagarna! Det har varit supermysigt och gosigt! Kommer att sakna min soffa inatt!
Jag känner hur jag de senaste åren bara har blivit äldre och äldre. 10 juni borde jag nog bli vuxen på riktigt. Examen och flytt till huvudstaden är nog mitt största steg hittills. Andra saker som gör mig vuxen är att jag just har deklarerat och gjort egna tillägg utan att någon har hjälpt mig (tror förstås att jag gjorde det förra året också). I veckan fick jag Karolinska sjukhusets personaltidning. Det känns stort. Snart är det dags att börja med allt det där andra vuxna man måste göra. Hålla mina blomster levande finns till exempel kvar på min detta-ska-jag-kunna-för-att-vara-vuxen-lista. Saker jag redan kan pricka av är att virka mormorsrutor, passa barn, baka bröd och bullar, klä mig efter väder, tanka bilar och dricka kaffe och vin.
