evelinajustnu

Många, inklusive jag, klagar ofta på sin arbetsplats. Idag har jag inte tänkt göra det över huvud taget. Mitt sjukhus, SÄS, har nämligen infört någonting så fantastiskt som happy hour mellan 14.30 och 15.30. Happy hour på vad? tänker ni då. Billigare piller? Rea på blöjor? Rollatorer till extrapris? 

Nej nej, på SÄS har vi happy hour på glass! Kulglass i flera sorter som avnjuts i strut eller bägare! En kula kostar bara 10 kronor under happy hour och detta erbjudande gäller hela maj! Jag hoppas och ber för att de ska fortsätta hela sommaren! 

Är det inte typ världens bästa idé?! Varför har man inte tänkt på detta tidigare? Nu i besparingstider behövs ju ALLT som kan göra att man trivs i korridorerna? Jag är starkt FÖR! 

Just idag blev det dock ingen glass på jobbet. Det blev två (2) glassar i solen under mina knoppande kastanjer hemma på min gata! 

Jag har varit på kanarieholmarna och badat, ätit, badat, druckit, badat, solat, badat, promenerat och badat med mamma och pappa. Det var välbehövligt och skönt. Sa jag att vi badade? När vi inte var vid havet eller vid poolen var vi i innespat och badade pool, badade jacuzzi, badade finsk bastu eller badade turkisk hamam. Mamma oroade sig för simhud mellan tårna.

 

Maten var någonting annat som man kunde oroa sig för om man ville. Mest för att man inte alltid förstår menyerna. Men jag och pappa oroade oss inte vilket resulterade i att jag satt med en stor bit med RÅ häst(?) framför mig en kväll och pappa satt med en skål med kolsvart ris med tre räkor på. Jag kan inte för mitt liv minnas när jag skrattade så mycket förr. Pappas mun och tänder och servett var HELT svart efter den kalasmåltiden. Det var dessutom en väldigt fin gormetrestaurang så vi vågade inte lämna för mycket. Tur att man fick mycket bröd till sin råa häst så blev man iaf lite mätt. 

Jag har fotat hösten lite. Både utanför mitt hus och i Alingsås. Där har dom ett jippo varje år där dom ljussätter staden på massa roliga sett. Sedan äter man middag på en skum pub där de sjunger Irlänsk musik. Det var premiär för mig och jag tyckte att det var väldigt mysigt! Det blev väldigt mycket bilder, speciellt från Alingsås så jag har försökt göra två kollage för att sammanfatta lite. 

Höst på Boda

 

Jag har plötsligt börjat få så gröna fingrar. I Gävle hade jag knappt några växter och de jag hade kunde jag inte ta hand om. För att inte tala om när jag passade Farsanes stackars orkidéer i Flempan. Nu har jag helt plöstsligt börjat så örter att ha i köksfönstret (leker att jag är mitt i en mäklarannons) och för några månader sedan fick jag en växt av mamma som var en avkomma från en hon har hemma. Nu har min också fått barn så mammas växt har blivit mormor. Just nu står bebisarna i ett glas med vatten för att få lite rötter och växa till sig. Nästa gång ni hälsar på får ni gärna en bebis med er. 

Nu har jag börjat min fantastiska franska-kurs på medborgarskolan. Det är jag, åtta tjejer, en kille och kursledaren Arezki. Den yngsta tjejen är 9 år. NIO år! Det är helt sjukt! Hon är väldigt söt och duktig. Första lektionen lärde vi oss att fråga vad man heter och säga vad man själv heter, böja verbet är i presens, och allmänt förstå alla konstiga regler, uttal (som det stönande nasala ljud som ska komma om on, in, eller en kombineras), accenter och andra fjongar över och under vokaler. I skolboken har vi fått lära känna Monsieur och Madame Martin, Monsieur Michel Dubois och lilla Mademoiselle Marie Bernard. 

 

Fantastiskt roligt verkar det och jag har redan fått läxa och till och med gjort den (utan att mamma tjatar och det är kvällen innan provet). Jag hade ju förstås hoppats på att jag skulle ha jobb i alperna som sporre för att lära mig ännu bättre men nu när jag vet att jag inte får nått jobb får jag jobba för att kunna snacka med fransmän när jag åker dit på semester istället. Och för att bättre kunna motivera varför de ska välja mig nästa år! 

 

Jag skryter ofta med hur orädd jag är. Våldtäktsmän, mörker, skogen, att gå hem ensam om natten och annat som många är rädda för, skrämmer mig inte ett dugg. Men när någon frågar vad jag är rädd för vet jag precis. Bredvid höjder (som faktiskt är en realistisk rädsla, till skillnad från spindlar och kryp) är cancer det som skrämmer mig mest i världen. Jag antar att det är just därför jag jobbar med det jag gör. Jag tittar cancern rakt i ögonen, tar tumören vid hornen och utsätter hela min själ för den största rädslan. Precis som man gör med spindelfobi. Första intervjun jag var på på onkologen i Borås höll jag på att svimma bara jag kom innanför dörrarna. Hela världen snurrade och jag mådde illa. Så rädd var jag för cancern och då var det inte ens jag som var sjuk! Nu har jag i mitt jobb sett cancer i alla dess former. Från hårcellsleukemi till peniscancer. Från hjärntumörer till cancer i ändtarmen. Dessutom cancer som spridit sina äckliga metastaser i hela jäkla kroppen. Jag kan inte påstå att jag är mindre rädd. Inte det minsta. Livet har dock lärt mig att ALLA drabbas av cancer. Är det inte du själv är det din granne, din mamma, din kompis, kassörskan i affären, din farfar, din svärmor eller din fröken. ALLA drabbas.

-

Eftersom man måste vara frisk för att vara sjuk och klara av allt som händer när man har cancer så finns det flera cancerföreningar men forum där man kan få tips av sådana som vet bättre. Ung cancer är en sådan förening som är till för unga cancerdrabbade. Om man mot förmodan har missat deras fantastiska film "Det är okej att känna" tycker jag att man genast ska gå in och titta. De har också en kampanj med orden FUCK CANCER och jag kan inte annat än älska deras arbete och hålla med. Därför klickade jag hem ett gäng mössor häromdagen. För vad passar mig bättre än snygga mössor med budskap? FUCK CANCER!

Ikväll fick jag ett sms av mamma: Vill du fota våra blommor? Paradisbusen har aldrig varit finare. Mor. 

 

Det kunde jag inte riktigt motstå så direkt efter allsången hoppade jag på Karin och hojjade hem till mor och far med min bebis (kameran) i högsta hugg. Hon hade rätt. Paradinsbusken var helt enormt stor, fluffig och rosa. Ljuvligt! Det fanns också gott om andra fina blommor att dokumentera.

Självaste paradisbusken

Paradisknopp

Boll

Iris

Förgätmigej

Vallmo

Odjursattackerad rosenknopp

Ros

Jag velade fram till torsdag kväll vid åttatiden innan jag beslutade vad jag skulle göra på midsommarafton. Är en så upptagen kvinna att jag inte alls kunde bestämma mig. Beslutet föll på mys i Jönköping med alla systrar, svågrar och syskonbarn. Det visade sig vara ett klokt val. Vi hade en mysig klassisk lunch, glass och jordgubbar, plockade blommor, byggde midsommarstång, dansade runt stången, hade 5-kamp som Selma och Abbe styrde upp med lekar som kurragömma, springtävling och fula-miner-tävling. Efter detta grillat och sällskapsspelande. Här briljerade Abbe med kunskaper om att ölen inte var indelad i klasser innan 1995 eller vad det nu var. Detta gav mitt och Abbes lag 3 poäng! En toppendag helt enkelt!

Jag och Olle kämpar med stångbygget!

-

På söndagen åkte jag, Abbe, Olle, Annicka och Klas till Astrid Lindgrens värld. Toppenmysigt ställe! Vi såg alla kändisarna men Abbe snackade med Pippis pappa, en av Ronjas rövare, Abbe (Madickens kompis) och säkert fler. Själv blev jag visiterad av en av Tengils riddare. DÖLÄSKIGT! Han ville veta vad jag hade i ryggsäcken. Kaffesaftbullarkakor, sa jag supersnabbt. Det var godkänt tyckte han, puuuuh! Vilket underbart sommarjobb det verkar vara att få jobba där.

För ett år sedan ganska exakt satt jag i Farsanes lägenhet i Flempan efter att ha jobbat mitt första pass som sjuksköterka och var fascinerad över att jag fick signera läkemedel själv. Jösses säger jag bara. Jag la också upp en nästan exakt likadan bild som den jag tog idag. Lugn, ro, sol och en god bok. Lite olika miljö då och nu bara.

2012

2011

Fredrik, Rasmus, Pontus, Sandra och jag

"Men du! Vi är födda på samma dag!"

"Åh, vad ska du fylla?" frågade tanten.

"23 blir det nästa gång" sa jag.

"Haha, och jag blir 85!" berättade tanten.

"Oj! Men det är en bra födelsedag" konstaterade jag.

"Absolut! Men då vet du säkert när du blev till. Har du också fått höra att folk kan lista ut vad dina föräldrar gjorde på nyårsafton? Min syster skulle alltid ta upp det..." sa tanten.

Jag började gapskratta. Klart jag vet det! Konversationer som denna gör mitt jobb värt alla tråkiga arbetstider, att jobba när andra är lediga och långa epikriser. Mer söta tanter åt folket!

-

(men den dåliga lönen, kassa vilkor, hierarkin och mycket annat blir jag aldrig nöjd med)

-

Jag vill klaga på hierarkin och det otroligt omoderna som fortfarande finns kvar i sjukhusvärlden. Läkarna på mitt jobb utför då och då diverse mindre ingrepp uppe på avdelningen. Det kan vara pleuratappningar, benmärgsbiopsier och lumbalpunktioner till exempel. Detta meddelar de oftast på ronden, antingen samma dag eller någon dag i förväg. När de meddelat detta förväntar de sig att jag som sjuksköterska eller undersköterskan ska "duka upp" åt dom. Man ska alltså duka en liten vagn med precis allt som de behöver för att genomföra ingreppet. Man ska också förbereda eventuella remisser om det är så att det ska tas något prov i samband med ingreppet. Det är inte så att det finns en lista med vad som ska dukas upp för varje ingrepp. Eller jo, det finns det säkerligen men nu är det ju så att alla läkare är unika individer och har självklart en egen individuell dukning. En läkare kanske vill ha alla grejer i en rondskål för att sedan själv lägga upp allt som hon själv vill. En annan läkare vill ha allt väldigt överskådligt dukat och var sak på sin plats. Detta ska vi självklart ha koll på och sura miner blir det om någonting inte är klart när nu ingreppet ska ske. Man kanske kunde tänka sig att de skulle vilja duka upp själva för att få det precis som de vill ha det? Men neeej, herrejösses! Inte dom inte!

-

Men vi gör det så gärna. Det är väl inte mycket begärt? Det förstår vi väl att läkarna inte själva kan göra? Det är heeelt klart under deras förmåga.

-

Jag provade idag att tillämpa samma metod när jag skulle sätta en PVK. Jag sa till min undersköterska: Dukar du en Eve-dukning för PVK-sättning? Jag förväntade mig nu att undersköterskan skulle ha koll på att jag gärna plockar ihop det jag behöver i en rondskål innan jag går in till patienten och inte tar med mig hela stickvagnen. Hon skulle ha koll på att jag drar upp natriumklorid i en 10ml-spruta redan utanför och att jag vill ha med mig många kompresser eller tussar eftersom risken att slaska blod är stor när jag sticker. Jag har gärna handskar i storlek small men kan ha medium om jag har svettiga händer. Hon skrattade bara åt mig och vägrade.

-

OBS detta är bara ett exempel på dagens moderna sjukvård.

Jag ägde tydligen inget påskpynt så jag fick virka mig lite

Idag på jobbet skar jag mig på mitt högra pekfinger på en vass kant på en kartong. Så där så att man vill gråta när man spritar händerna efter. När jag slutat jobbet bet jag av min högra tumnagel så kort att hela tummen gjorde ont och inte ville användas. Fredagskvällen tillbringade jag tillsammans med mamma och god mat. När jag hade plockat fram bestick ur kökslådan tryckte jag till lådan riktigt ordentligt med höften eftersom den är lite trög. Missade dock att mitt högra långfinger fortfarande var kvar i lådan. Låg på golvet och kved ett tag.

-

Vet inte om jag ska våga sova. Har två fungerande fingrar kvar på min högra hand. Kommer de att gå att använda imorgon eller är det lika bra att hugga av hela handen nu?

Så här romantiskt hade naturen gjort helt av sig självt! Jag gillar naturen och den gillar mig!

Här på bron kastade vi Puh-pinnar

Så här fina syskonbarn har jag också. Här kämpar de upp för Himlabacken. Selma tog ledningen och Abbe ropade efter henne: Jag går lite långsammare för jag vill titta lite på naturen och så....och så är det lite jobbigt också....

We laugh until we think we´ll die,

barefoot on a summer night

Nothin' new is sweeter than with you

1. Vad är detta för vackra gula högar undrar kanske ni. 2. Och vart ska Borås Energi och Miljö göra av dessa? Fråga ett har svar: Gamla urpressade apelsinskal från Brämhult Juice. Fråga två känns svårare att besvara verkar det som och det gör mig galen! Två containrar fulla med gamla apelsiner står på min väg på väg till jobbet. Förra veckan stod de från måndag till fredag utan att någon (läs Borås Energi och Miljö) besvärade sig om att ta hand om det. Om ni någon gång känt lukten av gammal apelsin som stått i solen en vecka så vet ni vad jag snackar om. SKÄRPNING! Igår placerade dom dit två nya containrar. Fortsättning följer om hur länge de blir kvar... Snart får Borås Energi och Miljö ett argt mail/brev/telefonsamtal från en flicka som INTE uppskattar odören på väg till och från jobbet.

-

I lördags åkte jag, mamma och pappa till Gävle igen. Så fort vi passerade Dalälven började jag komma i stämning och började prata gävlemål. När vi körde av avfarten Gävle C kände jag en behaglig känsla i hela kroppen. MIN stad. Inte mamma och pappas. Här visar jag vägen! Klockan var ungefär halv tre och päronen fick släppa av mig utanför Nian och jag lät dom själva leta upp parkeringsplats medan jag skyndade mig in på systemet för att köpa en flaska vin innan stängning. Inne på Nian var det mesta sig likt och jag insåg att jag känner grymt mycket fler människor i Gävle än i Borås. Jag hann se över tio personer som jag i alla fall visste namnet på innan jag mötte mor och far på deras hotell igen. Hotellet som jag dessutom besökt flera gånger i nollningssammanhang då det under min tid alltid har varit studentkorridorer och inte hotell. Skumt!

-

När de hade fått titta runt på hotellet gick vi ut på stan. Första stoppet blev på Brända Bocken på Stortorget och en kik på menyn. Jag fick flashback till Bockens goda mojitos och vitlöksbröd men mamma tyckte inte att menyn föll henne i smaken så vi gick vidare mot Helt Enkelt och kollade på deras meny och bestämde att det verkade mycket gott. Och Helt Enkelt gjorde oss inte besvikna. Galet god mat, mycket bra service och trevlig plats vid fönstret så vi kunde spana på folk utanför. Gävles bästa restaurang enligt mig. Självklart vitlöksbröd till förrätt och jag var nostalgisk och tänkte på att vi firat både min och Knaggs födelsedag där. Alla på restaurangen pratade gävlemål och jag kom på mig själv med att sluta äta och bara sitta och le och njuta av dialekten. Den har varit så självklar men nu kan jag verkligen uppskatta den. Så hemtrevlig! Med utsikt över Rådhustorget såg jag säkert tio personer till som jag kände igen (bland annat DJ Leffe, den mannen förföljer mig). Jag mindes också alla lekar vi lekt på Rådhustorget under nollningar och medlemsdagar och platsen där Tant Grön låg och alla goda och mysiga stunder vi haft på uteserveringen.

-

Efter den delikata måltiden promenerade jag upp mot Brynäs, via söder och fnissade åt minnet av Frasses-killen och Fias gurkhistoria på Ica Söder, och plingade tillslut på hemma hos Fillan. Hela grejen att få vara på Brynäs är ljuvligt och Fillans gästvänlighet och sug på chips och godis var oförändrat så vi traskade till Fjällbacken och shoppade. Nostalgiiii. Många skitsnack senare kom Fia också och vi fick prata sjukvård en sväng. Rut hade njutit!

-

När jag och Fia traskade hem mot Tallis luktade det Skutskär i luften. Ett sant Gävletecken. Erik var vaken så vi fick snacka lite med honom innan Fia bäddade ner mig i soffan och pussade godnatt (riktigt så var det inte men det låter mysigt). Söndagsmorgonen bjöd på Gevalia-doft, ett andra sant tecken på att man är i Gävle. Jag och Fisen cyklade ner på stan för frukost på Waynes. Jag fick cykla på min Karin med min Fia. Kan det bli bättre? Det satt en lapp i en av lamporna på fiket. En hälsning till mig från mina fina flickor.

-

Vi packade in Karin i bilen och sa hejdå till Fia och Gävle för den här gången. Men jag kommer tillbaka. Igen och igen och igen för jag älskar den här staden. Den kommer aldrig att bli vad den en gång har varit för mig och mitt liv men en stor del av mitt hjärta är planterat där. Stadigt i jorden någonstans mellan Högskolan och Brynäs...