Min idol
Jag har tittat på Babel ikväll. Det brukar min mamma göra så det kändes mysigt. En av mina största idoler var där idag och gjorde en dokudikt. En dikt ur verkligheten efter ett litet studiebesök på valfri plats. Fredrik Lindström valde ett krematorium. Jag som själv är otroligt intresserad av döden gillade dikten otroligt mycket!
På krematoriet
Var tar vi vägen när vi dör?
Till krematoriet faktiskt, de allra flesta av oss.
Det är en flyktingförläggning
där vi i stillhet ska smugglas över
till den andra sidan.
Man kan inte ha de döda ibland oss.
De påminner oss alldeles för mycket
om det här finstilta kontraktet
vi en gång skrev på,
Där det står att livet,
det är det enda som räknas.
Mister man det
så mister man allt.
Här går vår gräns,
här upphör faktiskt vårt ansvar.
Det här är allas vår skamfyllda baltutlämning.
Vi vet ingenting
om vad som väntar våra närmaste
på den andra sidan.
Vi är begränsade vid livet förklarar vi,
vi skäms över vår dödlighet.
Därför umgås vi levande
nästan bara med levande,
för vi har gemensamma problem.
Andra måste arbeta,
Gud till exempel,
allt mer kringskuren,
fullföljer ändå till punkt och pricka
sina åtaganden.
Förklädd
till tatuerad kremeringsarbetare från Vällingby,
rakar han försiktigt askan ur ugnen,
håller de döda i handen
och följer dem en bit
nedför korridoren.
Fredrik Lindström
