evelinajustnu

...

På pendeln på vägen hem från jobbet satte det sig en tjej mittemot mig. En cool tjej med piercingar lite här och var och snaggat hår. Hon hade stora hörlurar över öronen och lyssnade förmodligen på någon häftig musik. Hon tittade lite på mig, som man gör när man åker pendel. Jag satt och tittade ut genom fönstret och tänkte på det som hänt på jobbet och kämpade med hela min kropp för att inte börja gråta. Tjejen mittemot plockar fram block och två pennor, en blå och en grön, och börjar rita. Efter ett tag tittar hon upp, vänder blocket mot mig och ler försiktigt: HUR ÄRE? står det i grönt och blått. Jag tittar på henne och vet inte vad jag ska tro. I Stockholm pratar man inte med okända människor. Tjejen säger "Du behöver inte svara. Du ser så ledsen ut bara. Du kan få skriva om du vill? Eller så kan jag va tyst? Eller så får du bara ett tips på en bra låt!" Jag vet inte vad jag ska säga. Vet att jag kommer att börja gråta om jag öppnar munnen och jag kan ju inte gråta inför hela pendeln. "Jag har varit på jobbet" snyftar jag fram. "Jag är sjuksköterska, helt ny, andra veckan på jobbet". Tjejen tittar förstående på mig och undrar det är stressigt och pressande att va ny. Jag förklarar att vi haft dödsfall och att han var ung, för ung.

...

Vi pratade med varandra hela vägen hem. Hon berättade om sitt liv. Att hon va ny i Stockholm och tänkte att hon aldrig kommer att träffa mig igen och ingen förlorar på att fråga någon som är ledsen hur det är. Jag tror inte heller att vi kommer träffas igen. Hon måste ha varit utsänd av någon för att skydda mig. Hjälpa mig när jag höll på att gå sönder. En ängel? Jag blev otroligt inspirerad och hoppas att jag en dag kommer våga fråga någon som jag ser är ledsen hur den mår.

...

När jag kom hem fick jag sitta hos en annan ängel och dricka te och prata av mig. Skönt att ha min Knagg så nära! Tack! Nu ska jag försöka sova. Får se hur det går. Godnatt!