evelinajustnu

Idag på jobbet skar jag mig på mitt högra pekfinger på en vass kant på en kartong. Så där så att man vill gråta när man spritar händerna efter. När jag slutat jobbet bet jag av min högra tumnagel så kort att hela tummen gjorde ont och inte ville användas. Fredagskvällen tillbringade jag tillsammans med mamma och god mat. När jag hade plockat fram bestick ur kökslådan tryckte jag till lådan riktigt ordentligt med höften eftersom den är lite trög. Missade dock att mitt högra långfinger fortfarande var kvar i lådan. Låg på golvet och kved ett tag.

-

Vet inte om jag ska våga sova. Har två fungerande fingrar kvar på min högra hand. Kommer de att gå att använda imorgon eller är det lika bra att hugga av hela handen nu?

Så här romantiskt hade naturen gjort helt av sig självt! Jag gillar naturen och den gillar mig!

Här på bron kastade vi Puh-pinnar

Så här fina syskonbarn har jag också. Här kämpar de upp för Himlabacken. Selma tog ledningen och Abbe ropade efter henne: Jag går lite långsammare för jag vill titta lite på naturen och så....och så är det lite jobbigt också....

We laugh until we think we´ll die,

barefoot on a summer night

Nothin' new is sweeter than with you

1. Vad är detta för vackra gula högar undrar kanske ni. 2. Och vart ska Borås Energi och Miljö göra av dessa? Fråga ett har svar: Gamla urpressade apelsinskal från Brämhult Juice. Fråga två känns svårare att besvara verkar det som och det gör mig galen! Två containrar fulla med gamla apelsiner står på min väg på väg till jobbet. Förra veckan stod de från måndag till fredag utan att någon (läs Borås Energi och Miljö) besvärade sig om att ta hand om det. Om ni någon gång känt lukten av gammal apelsin som stått i solen en vecka så vet ni vad jag snackar om. SKÄRPNING! Igår placerade dom dit två nya containrar. Fortsättning följer om hur länge de blir kvar... Snart får Borås Energi och Miljö ett argt mail/brev/telefonsamtal från en flicka som INTE uppskattar odören på väg till och från jobbet.

-

I lördags åkte jag, mamma och pappa till Gävle igen. Så fort vi passerade Dalälven började jag komma i stämning och började prata gävlemål. När vi körde av avfarten Gävle C kände jag en behaglig känsla i hela kroppen. MIN stad. Inte mamma och pappas. Här visar jag vägen! Klockan var ungefär halv tre och päronen fick släppa av mig utanför Nian och jag lät dom själva leta upp parkeringsplats medan jag skyndade mig in på systemet för att köpa en flaska vin innan stängning. Inne på Nian var det mesta sig likt och jag insåg att jag känner grymt mycket fler människor i Gävle än i Borås. Jag hann se över tio personer som jag i alla fall visste namnet på innan jag mötte mor och far på deras hotell igen. Hotellet som jag dessutom besökt flera gånger i nollningssammanhang då det under min tid alltid har varit studentkorridorer och inte hotell. Skumt!

-

När de hade fått titta runt på hotellet gick vi ut på stan. Första stoppet blev på Brända Bocken på Stortorget och en kik på menyn. Jag fick flashback till Bockens goda mojitos och vitlöksbröd men mamma tyckte inte att menyn föll henne i smaken så vi gick vidare mot Helt Enkelt och kollade på deras meny och bestämde att det verkade mycket gott. Och Helt Enkelt gjorde oss inte besvikna. Galet god mat, mycket bra service och trevlig plats vid fönstret så vi kunde spana på folk utanför. Gävles bästa restaurang enligt mig. Självklart vitlöksbröd till förrätt och jag var nostalgisk och tänkte på att vi firat både min och Knaggs födelsedag där. Alla på restaurangen pratade gävlemål och jag kom på mig själv med att sluta äta och bara sitta och le och njuta av dialekten. Den har varit så självklar men nu kan jag verkligen uppskatta den. Så hemtrevlig! Med utsikt över Rådhustorget såg jag säkert tio personer till som jag kände igen (bland annat DJ Leffe, den mannen förföljer mig). Jag mindes också alla lekar vi lekt på Rådhustorget under nollningar och medlemsdagar och platsen där Tant Grön låg och alla goda och mysiga stunder vi haft på uteserveringen.

-

Efter den delikata måltiden promenerade jag upp mot Brynäs, via söder och fnissade åt minnet av Frasses-killen och Fias gurkhistoria på Ica Söder, och plingade tillslut på hemma hos Fillan. Hela grejen att få vara på Brynäs är ljuvligt och Fillans gästvänlighet och sug på chips och godis var oförändrat så vi traskade till Fjällbacken och shoppade. Nostalgiiii. Många skitsnack senare kom Fia också och vi fick prata sjukvård en sväng. Rut hade njutit!

-

När jag och Fia traskade hem mot Tallis luktade det Skutskär i luften. Ett sant Gävletecken. Erik var vaken så vi fick snacka lite med honom innan Fia bäddade ner mig i soffan och pussade godnatt (riktigt så var det inte men det låter mysigt). Söndagsmorgonen bjöd på Gevalia-doft, ett andra sant tecken på att man är i Gävle. Jag och Fisen cyklade ner på stan för frukost på Waynes. Jag fick cykla på min Karin med min Fia. Kan det bli bättre? Det satt en lapp i en av lamporna på fiket. En hälsning till mig från mina fina flickor.

-

Vi packade in Karin i bilen och sa hejdå till Fia och Gävle för den här gången. Men jag kommer tillbaka. Igen och igen och igen för jag älskar den här staden. Den kommer aldrig att bli vad den en gång har varit för mig och mitt liv men en stor del av mitt hjärta är planterat där. Stadigt i jorden någonstans mellan Högskolan och Brynäs...

I tisdags var jag ute och cyklade på förmiddagen innan jobbet. Vädret var perfekt och jag hade våriga kläder på mig. Jag tog en tur som jag gått, sprungit och cyklat många gånger förr men nu var det säkert fem och tio år sedan sist. Jag cyklade genom skogen till Kypesjön. En liten sjö dit jag på låg-, mellan- och högstadiet vallfärdade tillsammans med klasskamrater för att få bada, orientera, springa skollopp eller kolla på växter. På lågstadiet gick vi dit minst en gång om året och jag ramlade varje gång i den branta backen som leder ner till sjön och varje gång gick det hål mina hängslebyxor och huden under. Varje gång grät jag. Varför skulle vi alltid springa i den? Den var ju för brant!? I tisdags gick det bättre och jag kom hem med hela knän och lite foton på is och vajande vass.

(så såg själva fotografen och nostalgikern ut)

-

Till min oerhörda glädje var det schlagertema just idag och ni kan ju tänka er hur jag diggade! Det bästa med vattengympa är att ingen ser hur dålig man är på alla rörelser eftersom hela kroppen är under ytan. Jag stod dessutom i den djupa delen av basängen och nådde inte riktigt till botten, någonting som resulterade i många kallsupar eftersom jag skulle digga med i alla schlagers och göra avancerade rörelser samtidigt. Precis bakom mig stod en man i 40-årsåldern. Han uppskattade, liksom jag att det var mellotema och sjöng gladerligen HÖGT med i alla låtarna. Allt från Herreys Gyllene skor till Hon kommer med solsken till mig med Östen med Resten. Mannens favorit verkade dock vara Dolce Vita med After Dark, den kunde han verkligen hela! Så vackert!

-

Nu blir det strax premiär av nya säsongen av Svenska dialektmysterier. Som jag har längtat! Idag är de dessutom i Värmland och jag som älskar båda Fredrik Lindström och Smala Sussi! Ska bli en andaktsfull stund i soffan (eventuellt tar jag även fram den sista lilla biten med möööörk glass ur frysen, men bara eventuellt)

-

På vägen tillbaka hjälpte vi våren genom att kasta sönder isen vid fallen.

Abbe hade tagit fram gungan i äppelträdet också. Riktigt vårigt!

-

På lördag kommer grabbarna till mig. Det vankas mellofinal och Abbe hejar på Ulrik i finalen men kunde sjunga och dansa till alla bidragen. Olle sjöng Popular med Saade i farmor och farfars trapphus så att det ekade. Han njöt av akustiken och uppmärksamheten.