evelinajustnu

Många, inklusive jag, klagar ofta på sin arbetsplats. Idag har jag inte tänkt göra det över huvud taget. Mitt sjukhus, SÄS, har nämligen infört någonting så fantastiskt som happy hour mellan 14.30 och 15.30. Happy hour på vad? tänker ni då. Billigare piller? Rea på blöjor? Rollatorer till extrapris? 

Nej nej, på SÄS har vi happy hour på glass! Kulglass i flera sorter som avnjuts i strut eller bägare! En kula kostar bara 10 kronor under happy hour och detta erbjudande gäller hela maj! Jag hoppas och ber för att de ska fortsätta hela sommaren! 

Är det inte typ världens bästa idé?! Varför har man inte tänkt på detta tidigare? Nu i besparingstider behövs ju ALLT som kan göra att man trivs i korridorerna? Jag är starkt FÖR! 

Just idag blev det dock ingen glass på jobbet. Det blev två (2) glassar i solen under mina knoppande kastanjer hemma på min gata! 

Jag har varit på kanarieholmarna och badat, ätit, badat, druckit, badat, solat, badat, promenerat och badat med mamma och pappa. Det var välbehövligt och skönt. Sa jag att vi badade? När vi inte var vid havet eller vid poolen var vi i innespat och badade pool, badade jacuzzi, badade finsk bastu eller badade turkisk hamam. Mamma oroade sig för simhud mellan tårna.

 

Maten var någonting annat som man kunde oroa sig för om man ville. Mest för att man inte alltid förstår menyerna. Men jag och pappa oroade oss inte vilket resulterade i att jag satt med en stor bit med RÅ häst(?) framför mig en kväll och pappa satt med en skål med kolsvart ris med tre räkor på. Jag kan inte för mitt liv minnas när jag skrattade så mycket förr. Pappas mun och tänder och servett var HELT svart efter den kalasmåltiden. Det var dessutom en väldigt fin gormetrestaurang så vi vågade inte lämna för mycket. Tur att man fick mycket bröd till sin råa häst så blev man iaf lite mätt. 

Jag har fotat hösten lite. Både utanför mitt hus och i Alingsås. Där har dom ett jippo varje år där dom ljussätter staden på massa roliga sett. Sedan äter man middag på en skum pub där de sjunger Irlänsk musik. Det var premiär för mig och jag tyckte att det var väldigt mysigt! Det blev väldigt mycket bilder, speciellt från Alingsås så jag har försökt göra två kollage för att sammanfatta lite. 

Höst på Boda

 

Jag har plötsligt börjat få så gröna fingrar. I Gävle hade jag knappt några växter och de jag hade kunde jag inte ta hand om. För att inte tala om när jag passade Farsanes stackars orkidéer i Flempan. Nu har jag helt plöstsligt börjat så örter att ha i köksfönstret (leker att jag är mitt i en mäklarannons) och för några månader sedan fick jag en växt av mamma som var en avkomma från en hon har hemma. Nu har min också fått barn så mammas växt har blivit mormor. Just nu står bebisarna i ett glas med vatten för att få lite rötter och växa till sig. Nästa gång ni hälsar på får ni gärna en bebis med er. 

Nu har jag börjat min fantastiska franska-kurs på medborgarskolan. Det är jag, åtta tjejer, en kille och kursledaren Arezki. Den yngsta tjejen är 9 år. NIO år! Det är helt sjukt! Hon är väldigt söt och duktig. Första lektionen lärde vi oss att fråga vad man heter och säga vad man själv heter, böja verbet är i presens, och allmänt förstå alla konstiga regler, uttal (som det stönande nasala ljud som ska komma om on, in, eller en kombineras), accenter och andra fjongar över och under vokaler. I skolboken har vi fått lära känna Monsieur och Madame Martin, Monsieur Michel Dubois och lilla Mademoiselle Marie Bernard. 

 

Fantastiskt roligt verkar det och jag har redan fått läxa och till och med gjort den (utan att mamma tjatar och det är kvällen innan provet). Jag hade ju förstås hoppats på att jag skulle ha jobb i alperna som sporre för att lära mig ännu bättre men nu när jag vet att jag inte får nått jobb får jag jobba för att kunna snacka med fransmän när jag åker dit på semester istället. Och för att bättre kunna motivera varför de ska välja mig nästa år! 

 

Jag skryter ofta med hur orädd jag är. Våldtäktsmän, mörker, skogen, att gå hem ensam om natten och annat som många är rädda för, skrämmer mig inte ett dugg. Men när någon frågar vad jag är rädd för vet jag precis. Bredvid höjder (som faktiskt är en realistisk rädsla, till skillnad från spindlar och kryp) är cancer det som skrämmer mig mest i världen. Jag antar att det är just därför jag jobbar med det jag gör. Jag tittar cancern rakt i ögonen, tar tumören vid hornen och utsätter hela min själ för den största rädslan. Precis som man gör med spindelfobi. Första intervjun jag var på på onkologen i Borås höll jag på att svimma bara jag kom innanför dörrarna. Hela världen snurrade och jag mådde illa. Så rädd var jag för cancern och då var det inte ens jag som var sjuk! Nu har jag i mitt jobb sett cancer i alla dess former. Från hårcellsleukemi till peniscancer. Från hjärntumörer till cancer i ändtarmen. Dessutom cancer som spridit sina äckliga metastaser i hela jäkla kroppen. Jag kan inte påstå att jag är mindre rädd. Inte det minsta. Livet har dock lärt mig att ALLA drabbas av cancer. Är det inte du själv är det din granne, din mamma, din kompis, kassörskan i affären, din farfar, din svärmor eller din fröken. ALLA drabbas.

-

Eftersom man måste vara frisk för att vara sjuk och klara av allt som händer när man har cancer så finns det flera cancerföreningar men forum där man kan få tips av sådana som vet bättre. Ung cancer är en sådan förening som är till för unga cancerdrabbade. Om man mot förmodan har missat deras fantastiska film "Det är okej att känna" tycker jag att man genast ska gå in och titta. De har också en kampanj med orden FUCK CANCER och jag kan inte annat än älska deras arbete och hålla med. Därför klickade jag hem ett gäng mössor häromdagen. För vad passar mig bättre än snygga mössor med budskap? FUCK CANCER!

Ikväll fick jag ett sms av mamma: Vill du fota våra blommor? Paradisbusen har aldrig varit finare. Mor. 

 

Det kunde jag inte riktigt motstå så direkt efter allsången hoppade jag på Karin och hojjade hem till mor och far med min bebis (kameran) i högsta hugg. Hon hade rätt. Paradinsbusken var helt enormt stor, fluffig och rosa. Ljuvligt! Det fanns också gott om andra fina blommor att dokumentera.

Självaste paradisbusken

Paradisknopp

Boll

Iris

Förgätmigej

Vallmo

Odjursattackerad rosenknopp

Ros

Jag velade fram till torsdag kväll vid åttatiden innan jag beslutade vad jag skulle göra på midsommarafton. Är en så upptagen kvinna att jag inte alls kunde bestämma mig. Beslutet föll på mys i Jönköping med alla systrar, svågrar och syskonbarn. Det visade sig vara ett klokt val. Vi hade en mysig klassisk lunch, glass och jordgubbar, plockade blommor, byggde midsommarstång, dansade runt stången, hade 5-kamp som Selma och Abbe styrde upp med lekar som kurragömma, springtävling och fula-miner-tävling. Efter detta grillat och sällskapsspelande. Här briljerade Abbe med kunskaper om att ölen inte var indelad i klasser innan 1995 eller vad det nu var. Detta gav mitt och Abbes lag 3 poäng! En toppendag helt enkelt!

Jag och Olle kämpar med stångbygget!

-

På söndagen åkte jag, Abbe, Olle, Annicka och Klas till Astrid Lindgrens värld. Toppenmysigt ställe! Vi såg alla kändisarna men Abbe snackade med Pippis pappa, en av Ronjas rövare, Abbe (Madickens kompis) och säkert fler. Själv blev jag visiterad av en av Tengils riddare. DÖLÄSKIGT! Han ville veta vad jag hade i ryggsäcken. Kaffesaftbullarkakor, sa jag supersnabbt. Det var godkänt tyckte han, puuuuh! Vilket underbart sommarjobb det verkar vara att få jobba där.

För ett år sedan ganska exakt satt jag i Farsanes lägenhet i Flempan efter att ha jobbat mitt första pass som sjuksköterka och var fascinerad över att jag fick signera läkemedel själv. Jösses säger jag bara. Jag la också upp en nästan exakt likadan bild som den jag tog idag. Lugn, ro, sol och en god bok. Lite olika miljö då och nu bara.

2012

2011

Fredrik, Rasmus, Pontus, Sandra och jag

"Men du! Vi är födda på samma dag!"

"Åh, vad ska du fylla?" frågade tanten.

"23 blir det nästa gång" sa jag.

"Haha, och jag blir 85!" berättade tanten.

"Oj! Men det är en bra födelsedag" konstaterade jag.

"Absolut! Men då vet du säkert när du blev till. Har du också fått höra att folk kan lista ut vad dina föräldrar gjorde på nyårsafton? Min syster skulle alltid ta upp det..." sa tanten.

Jag började gapskratta. Klart jag vet det! Konversationer som denna gör mitt jobb värt alla tråkiga arbetstider, att jobba när andra är lediga och långa epikriser. Mer söta tanter åt folket!

-

(men den dåliga lönen, kassa vilkor, hierarkin och mycket annat blir jag aldrig nöjd med)

-

Jag vill klaga på hierarkin och det otroligt omoderna som fortfarande finns kvar i sjukhusvärlden. Läkarna på mitt jobb utför då och då diverse mindre ingrepp uppe på avdelningen. Det kan vara pleuratappningar, benmärgsbiopsier och lumbalpunktioner till exempel. Detta meddelar de oftast på ronden, antingen samma dag eller någon dag i förväg. När de meddelat detta förväntar de sig att jag som sjuksköterska eller undersköterskan ska "duka upp" åt dom. Man ska alltså duka en liten vagn med precis allt som de behöver för att genomföra ingreppet. Man ska också förbereda eventuella remisser om det är så att det ska tas något prov i samband med ingreppet. Det är inte så att det finns en lista med vad som ska dukas upp för varje ingrepp. Eller jo, det finns det säkerligen men nu är det ju så att alla läkare är unika individer och har självklart en egen individuell dukning. En läkare kanske vill ha alla grejer i en rondskål för att sedan själv lägga upp allt som hon själv vill. En annan läkare vill ha allt väldigt överskådligt dukat och var sak på sin plats. Detta ska vi självklart ha koll på och sura miner blir det om någonting inte är klart när nu ingreppet ska ske. Man kanske kunde tänka sig att de skulle vilja duka upp själva för att få det precis som de vill ha det? Men neeej, herrejösses! Inte dom inte!

-

Men vi gör det så gärna. Det är väl inte mycket begärt? Det förstår vi väl att läkarna inte själva kan göra? Det är heeelt klart under deras förmåga.

-

Jag provade idag att tillämpa samma metod när jag skulle sätta en PVK. Jag sa till min undersköterska: Dukar du en Eve-dukning för PVK-sättning? Jag förväntade mig nu att undersköterskan skulle ha koll på att jag gärna plockar ihop det jag behöver i en rondskål innan jag går in till patienten och inte tar med mig hela stickvagnen. Hon skulle ha koll på att jag drar upp natriumklorid i en 10ml-spruta redan utanför och att jag vill ha med mig många kompresser eller tussar eftersom risken att slaska blod är stor när jag sticker. Jag har gärna handskar i storlek small men kan ha medium om jag har svettiga händer. Hon skrattade bara åt mig och vägrade.

-

OBS detta är bara ett exempel på dagens moderna sjukvård.

Jag ägde tydligen inget påskpynt så jag fick virka mig lite